Ett irri inlägg.
Det finns en person i min närhet som jag verkligen irriterar helvetet ur mig på. Nämligen Jonathan. Jag stör bokstavligen sönder mig på honom, sliter mitt hår och blir galen när han inte hör av sig.
Varförvarförvarförhelvetesjävlaskitocksåfitthorasvaradådinjävlabög! Brukar jag tänka när han inte gör det, med andan i halsen och ett hjärta som trummar som en kulspruta.
Problemet är att jag inte har en aning om vad vi har för relation, vad han vill att vi ska ha för relation eller ens vad jag vill att vi ska ha för relation. Det enda jag är säker på är att jag på något sätt vill ha honom i mitt liv och jag är hela tiden livrädd för att han på något plan ska tröttna på mig och snart dissa mig för gott.
I början hördes vi av hela tiden. Vi messade säkert 10 mess om dagen med varandra, pratade i telefon i timmar och träffades då och då. Bara att tänka på honom gjorde mig lycklig. För han sa alltid rätt saker, fick mig att känna mig bra, omtyckt och behövd. Han var ett stort stöd för mig på vägen att komma över mitt ex. Han har alltid varit respektfull mot mig. Jag har hört av andra som känner honom bättre än vad jag gör att han gillar mig väldigt mycket, att han, den mest svårfångade människan på jorden var intresserad av mig på det planet. Nu när intresset verkar har svalnat, vad vill han? Är han bara kåt på mig, ser han mig bara som en bra vän? Jag saknar alla de där messen.. De som fick mig att känna mig omtyckt och behövd. En del av något.
Det som förmodligen stör mig mest är att vår relation hela tiden är på hans villkor. Att det oftast är han som styr över när vi ses och hörs av. Jag vågar inte blotta mig för honom mer genom att berätta hur jag känner. Att jag faktiskt tror att jag gillar honom, men att jag inte vet vad jag vill att "vi" ska leda till.
Behövde bara skriva av mig lite..
/Ina
